I morgon (idag) är stora leveransdagen för C-kullen. Alla utom två har planerad flytt. Jag och Henrik har stått och badat, klippt och fotat valpar och bakat brownies tills nu faktiskt, mitt i natten. Kommer ju vara som en zombie i morgon men finns inte tiden dagtid så gör den inte.
Jag önskar jag kunde säga att det känns helt bra att de flyttar. Men det är verkligen blandade känslor och ganska märklig och jobbig känsla av att behöva släppa kontrollen, de blir inte längre MINA valpar. Jag är jättenöjd med mina valpköpare, det är inte det. Det gäller nog kanske främst uppfödningens framtid, att de valpar jag väljer ska bli som jag tror, att det ska räcka med att spara en per kull och att fodervärdsskapen ska fungera. Och besvikelsen över det faktum att den snyggaste valpen ALLTID lyckas bli av hankön. Det är så retfullt, lite som slöseri på kullens resurser. Åh visst låter det knäppt. Kanske måste man själv vara uppfödare för att förstå. Eller så är jag ensam med denna känsla. Vissa valpar i varje kull blir särskilda för en och jag tror att de flesta uppfödare önskar att man kunde behålla alla dessa guldklimpar hemma. Den där känslan brukar släppa då de blir vuxna och man ser hur väl de förvaltas hos sin noga utvalda och fantastiska valpköpare. Men så här vid leverans känns det alltid lite jobbigt. Har man valt rätt, blir detta det bästa etc.

Faktum är att tidigare kullar har varit betydligt lättare att besluta kring. Den här kullen är otroligt jämn temperamentsmässigt och utseendemässigt har det hela tiden varit två tikar som slagits om förstaplatsen. Jag kan faktiskt inte bestämma mig. Känns jobbigt! Nåväl det hjälper nog med lite sömn på det här 😉